Många som får en sjukdomsdiagnos upplever att vänner och familj skapar ett avstånd, kanske slutar att ringa, kanske inte “kan” umgås lika ofta längre o.s.v.
Jag läste i en bok nyligen om det där. Att man som sjuk ofta påminner de friska om att de faktiskt är dödliga och vem som helst kan bli sjuk. Att man i deras närvaro gör dem nervösa och obekväma och då inte vill umgås med en, just för att slippa bli påminda. Detta mer eller mindre medvetet.
Jag tror att det kan stämma alldeles utmärkt i många fall. Men även okunskap och osäkerhet på hur man ska bemöta nån som är sjuk. Hur ska man fråga, ska man fråga, vågar man fråga? Vill personen att man pratar om det eller låtsas som ingenting?
Det finns bara ett svar på det. Fråga den sjuka hur denna vill ha det, annars får man inte veta. Jag skulle nog uppskatta om nån frågade mig hur jag vill ha det ist för att de håller sig undan för osäkerhetens skull.
Jag är ju väldigt öppen om min MS, jag tycker inte det är nåt fult, nåt pinsamt eller nåt som ska döljas. Det är lite typiskt svenskt att gnälla, men inte blotta sig om hur man mår eller vad man verkligen lider av.
Jag kan tycka att det är rent förjävligt jobbigt att jag inte orkar göra det jag vill, inte åka på partyn jag verkligen skulle vilja åka på, inte orka dansa, inte orka busa som jag vill med min dotter, inte orka gå på en marknad o.s.v. Men, jag har en underbar familj, det är inte alla som har det. Jag står fortfarande upp, inte alla gör det. Jag har tak över huvudet, inte alla har turen att ha det.
Jag uppskattar verkligen folk som vågar att bry sig, som vågar att fråga och vågar att säga om de tycker att det är jobbigt att umgås i så fall. Ärlighet varar längst och skapar minst frågetecken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar