Ibland är det svårt att skilja på vad som är sjukdomen och vad som är andra symptom eller besvär. Ibland när jag gnäller lite över nåt, säger min man “ja men sådär kan ju jag också känna” eller “det tror jag nog fler har känt, du sover ju så dåligt”. Ja o.s.v. Ibland tror man att man är ensam om sina besvär eller att de är liksom “unika” för sjukdomen och man blir lite deppad.. Men som tur är så har jag ju en man som kan påminna mig om att man faktiskt kan må dåligt utan att det är nåt skov eller annat sjukdomsrelaterat som jag känner, utan bara helt enkelt är trött, är överansträngd eller så.
Jag har jätteont i höfter, mage och bäcken, känns precis som när jag var gravid, dock inte riktigt lika illa. Vad jag har förstått så borde jag inte känna det så längre, det är ju endå snart ett år sedan jag var just gravid. Men det har tilltagit i det sista och jag vet inte vad man ska göra. De på ms-centret rycker på axlarna och ja..vad ska jag göra mer än ta panodilen och försöka stå ut?
Känns bara så jäkla retsamt när jag känner att jag mår bättre i sjukdomen och skulle kunna ha ett rätt bra problemfritt liv om det inte vore för smärtan! Känns som ännu ett problem och ännu mer “är det inte det ena så är det det andra” som jag tycker har följt mig hela mitt liv.
Jag har de senaste åren varit väldigt positiv och sett framåt och tänkt att det blir bättre, men i det sista så har jag varit lite deppad, lite utav en pessimist och inte kunnat se längre än till kvällen.
Det får bli slut på det nu!
